VI BEHÖVER ENGAGEMANG, ÖPPENHET OCH ÖVERTYGELSEN ATT VI ALLA ÄR LIKA
Tillsammans med Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap, fick jag tidigare i veckan chansen att presentera och diskutera min uppsats ”Vi säger hej och välkommen, på med skorna” vid ett högre seminarium på Malmö Högskola. Efter en presentation av uppsatsen och Tomas tankar kring både den och tillhörande frågeställningar, deltog forskare, lärare och studenter från den idrottsvetenskapliga institutionen i en spännande diskussion kring ämnet nyanlända och deras väg in i idrottsrörelsen. Ett ämne som berör och som idag är av större vikt än någonsin.
Frågan hur vi på ett framgångsrikt sätt kan möta fler nyanlända invandrare inom idrotten saknar svar. Eller jag skulle gärna vilja påstå att det finns flera bra svar. Något enhetligt sådant finns dock inte. Vi vet inte hur vi på det mest optimala sätt kan lyckas få in fler nyanlända i idrotten och få dem att stanna. Finns det ens ett sådant sätt? Tomas Peterson menade under seminariet att det finns fyra sätt att gå för att möta nyanlända. Jag tänker inte gå in på Tomas tankar i detta inlägg, det är jag säker på att ni kommer stöta på vid senare tillfälle. Istället vill jag fokusera på vad jag själv tror, både baserat på vad min studie berättar men också på mina egna tankar.
I min studie stötte jag på två alternativ på hur idrottsföreningen kan bemöta nyanlända. Jag studerade två föreningar som jobbade med två skilda metoder. Jag mötte en basketförening som tog emot nyanlända direkt in i den ordinarie verksamheten. Där sade man kort och gott ”hej och välkommen, på med skorna” till alla som kom och ville delta. Det spelade ingen roll vem man var eller var man kom ifrån, i föreningen bemöttes alla på samma sätt. Den andra föreningen, en fotbollsförening, placerade de nyanlända i en separat träningsgrupp för att ”de inte skulle påverka deras ordinarie verksamhet”. Det framgår väldigt tydligt i min uppsats hur jag tolkar, och därmed hur jag ställer mig till, deras val av organisering och vad denna uppdelning kan få för konsekvenser. Jag tolkade uppdelningen som fotbollsföreningen gjorde som ett sätt som skapade ett tydligt vi-mot-dom. Föreningens ordinarie lag och verksamhet blev ett ”vi” och de nyanlända blev ett ”dom”, som inte fick ingå i den gemenskap som fanns i föreningen. Den förstnämnda föreningen skapade snarare ett vi där alla ingick. Skapandet av ett vi tror jag är otroligt viktigt när vi möter nyanlända. Mer om det snart.
Min studie berörde mig på många sätt. Vid ett antal tillfällen fick jag anstränga mig för att hålla tillbaka tårarna. Det var känslosamt att höra om människors öden och om hur de lyckats få ett nytt liv tack vare idrotten. Jag vill dock påpeka att orden kom från föreningsledarna som berättade om sina deltagare och därmed inte från deltagarna själva. Här vill jag trots allt lyfta fram något som jag tycker vi bör lägga stor vikt på när vi pratar om idrott och integration. Det är viktigt att betona hur mycket deltagandet kan ge den som deltar. Detta var något en lagförälder i basketföreningen sammanfattade såhär:
”Tillhörighet. De blir behövda. De blir omtyckta. De vet vad de har, vad ska man säga, en knutpunkt. En stabil bas. De får jättemycket bekräftelse här. Också får de språket. Vi lär av varandra och vi har jätteroligt ihop.”
Lagföräldern lyfter fram ett antal olika saker som han anser att medverkan i deras förening ger deltagarna. Även om det bygger på hans egna tankar så tror jag att det ligger väldigt mycket i det han säger. Jag tror precis som honom att deltagandet kan ge väldigt mycket, inte minst glädje, tillhörighet och en stabil bas. Det är saker som jag tror är enormt viktiga att alla människor känner, inte minst de tusentals människor som flyr sina hemländer.
Idrotten kan skapa glädje, gemenskap och trygghet. Jag vill dock poängtera att det handlar om att idrotten kan skapa detta, inte att den gör det. Det krävs att idrotten bedrivs på rätt sätt. Och då är vi åter där, vad är rätt sätt? Det är det jag och alla andra som brinner för dessa frågor vill ta reda på. Jag tror på enkelhet och öppenhet. Enkelheten gör det nog både enklare för föreningarna och för deltagarna. Tänk er själva att bli insatta i en tillgjord situation. Fångas vi upp i den situationen, upplever den som glädjefylld och vill fortsätta delta? Nja.. Och det här med öppenhet; våga öppna upp för fler. Jag lovar att det kommer ge både dig och den du öppnar upp dina armar, din dörr eller din förening för så mycket glädje, kärlek och gemenskap.
"Idrotten kan skapa
glädje, gemenskap och trygghet.
Jag vill dock poängtera att
det handlar om att idrotten kan
skapa detta, inte att den gör det."
Jag vet att det jag skriver kan tyckas låta enkelt, men jag vet att det är utmanande för alla er som står inför uppgiften att ta emot fler nyanlända. Men snälla ni, gör det inte komplicerat. Att ni överhuvudtaget gör något är bra, det är värdefullt. Men tänk på att skapa inkludering. För att idrottsrörelsen ska uppnå en gemenskap och bygga broar krävs det att vi inkluderar alla och inte skapar någon särskiljning mellan människor. Skapa ett vi! Jag tror att frasen ”hej och välkommen, på med skorna” kan användas vid bemötandet av alla. Innerst inne är vi alla lika och det krävs enligt min tolkning inte något märkvärdigare än engagemang, öppenhet och en övertygelse att vi alla är lika för att kunna bemöta nyanlända på idrottsarenan och få dem att bli en del av gemenskapen. För visst är vi innerst inne ganska lika? Våra bakgrunder skiljer oss åt men det är väl det som gör att vi kan bygga upp något unikt tillsammans?
Det finns såklart mycket mer att säga när det kommer till nyanlända och deras väg in i idrotten. Två saker som diskuterades både före och under seminariet var om och i så fall hur tävlingsinslaget kan påverka integrationen och om integration kan fungera olika beroende på vilken idrott det är som utövas. Idrotten sägs ha ett universellt språk, men är det alltid till fördel? Jag ska inte lägga mer vikt på dessa två frågor, men jag hoppas att jag får chansen att återkomma med ett blogginlägg kring detta. I min uppsats, som ni finner bland ”studenternas uppsatser” i kunskapsbanken på denna hemsida, finns några korta stycken som handlar om tävlingsinslaget vid integration genom idrott. Läs och ta en funderare kring vad du tror. Det vore intressant att veta vad ni andra tänker kring både detta och alla andra ämnen som mitt inlägg handlar om. Jag hoppas vi får chansen att prata om det!
Slutligen då, tack för att ni är så många därute som är med och gör fina insatser för att ta emot nyanlända. Än finns det mycket kvar att arbeta med, men vi är på god väg att uppnå något riktigt bra.
